torsdag 28 februari 2013

Torsdag 28 feb

En vecka sedan operationen idag.

Det är mycket jag har hunnit med på drygt en vecka- komma hem från semester -operation- födelsedag- VAB (ta hand om sjukt barn)...

Hur jag känner mig? undrar många.
Jag har ju inte ont någonstans, utan känner mig vilsen liksom. Tankarna snurrar.


Ja, ni hör att jag inte är lika positiv längre. 
Humöret sviker och jag har blivit jätteorolig, speciellt om kvällarna. Jag tänker på vad proverna ska visa. Ställer in mig på det värsta.
Jag försöker leva så normalt som möjligt. Det var ju det som läkarna sa jag skulle... Men fan, en vecka av oro och två till...


Jag går här och skrotar. Vissa dagar kommer jag inte ur pyjamasen (kan ha berott på sjukstuga här).

På min födelsedag den 26:e, väntade jag på att kvällen skulle komma, att kanske några gäster skulle titta förbi och jag hade varit och köpt tårta, ost och vin. Jag var så otroligt sällskapssjuk.

Moster kom förbi tidigt och pappa på e.m. och strax efter det började lilleman att kräkas floder...

Det var inte roligt att stå och hejda folk i dörren sen. Så ledsen jag var. Såklart det var synd om skrutten, men kunde han inte pricka in en annan dag, han som aldrig är sjuk...:-/

I dag var jag inne i Göteborg för ett möte. Skönt att åka iväg lite.
I morgon ska jag (förhoppningsvis, om jag orkar) åka med mina arbetskamrater på utbildning på Universeum. Superkul!!!

Hej hej!






måndag 25 februari 2013

Måndagen 25 februari

Nu har jag gått in i nästa fas känns det som.

Första tiden efter beskedet var inte verklig. Jag var inte speciellt ledsen, men förstås orolig. Jag har själv tröstat mina vänner och har nästan varit överväldigad av all kärlek jag har fått och så känner jag fortfarande.

MEN- nu har verkligheten kommit ikapp. Jag gråter för minsta lilla och känner mig så otroligt tacksam. Jag har en sådan lust att träffa vänner, ta en fika och umgås - samtidigt som jag helt plötsligt bara inte orkar göra något alls.

Oron gnager i kroppen. Jag känner efter, hur mår jag? Vad är det för knöl jag känner här o.s.v. Bilder och situationer från de senaste månaderna rullar förbi men jag tror att den här händelsen kommer att stärka mig, få mig att tänka till. Jag behövde det, någonting som bröt det orosmönster jag hade innan. Nu vet jag istället för att undra. Konstigt det låter men så är det...

Jag försöker planera lite vad jag ska göra de här veckorna jag är ledig men vet att lusten kanske inte finns där när det väl gäller. Men en dag i taget.

Jag längtar efter jobbet och är orolig att barnen har glidit ifrån mig nu när jag kommer vara borta så länge. Det kan nog ta en tid att "bonda" igen...


Foto taget av Patrik i New England









lördag 23 februari 2013

Lördag den 23 februari

Nu är det gjort- jag har överlevt. Ja, jag säger så för sjukhus har inte varit mitt favoritställe precis.
För några år sedan, när min mamma hade cancer och låg på sjukhus kunde jag knappt hälsa på henne för jag tyckte det var så skrämmande. Lukten, sjuka människor- allt...

Men det har blivit bättre och nu kanske t.o.m min sjukhusskräck har försvunnit.

Vilken underbar personal de har på Sahlgrenska och speciellt på avd. 33. Änglar allihopa!!! Läkarna jag har träffat har väl inte varit så "mysiga". De har skött sitt jobb bra, men det har varit sköterskorna som har fångat upp mig när jag har behövt tröst och svar på de flesta frågor.

På onsdagen åkte jag in på kvällen till sjukhuset eftersom jag skulle förberedas tidigt på torsdag morgon. Jag hamnade på ett rum med två andra tjejer i min ålder. En av dom hade opererats för hudcancer och den andra, precis som jag skulle opereras för bröstcancer.

Det har varit en konstig känsla hela vägen för det har känts som om jag är med i en film och det är inte på riktigt. Det var inte förrän jag låg på operationsbordet och sövningsmasken sänktes ner över mig som det blev verkligt.

När jag hade duschat och skrubbat mig med hibiscrub, en procedur som är rätt tidskrävande, så kom en sköterska och körde mig i rullstol ner till mammografin. Där skulle jag göra en "indikering", där de för in en metalltråd i bröstet för att markera tumören för kirurgen. Jag hade fått en lugnande tablett innan, men hade hoppats att jag skulle vara lite flummigare än vad jag var. Indikeringen var inte det trevligaste jag har gjort i mitt liv. Jag måste vara extra känslig för stick och sånt efter som de sagt att det inte skulle kännas något speciellt, mer än ett litet stick... ja tjena!!!
Sen direkt upp och för att pressa in tutten i mammografiapparaten. Där höll jag på att svimma. Men två sköterskor fick hålla upp mig och pressa in mig i apparaten. Fy fan!!! Ska jag någon gång göra om det så får de droga mig ordentligt.

Sen upp till avdelningen igen och jag hann att sova lite innan jag rullades ner på operation vid 11-tiden.

När jag kom ner dit så träffade jag narkossjuksköterskan Per, en otrolig mysig man som gav mig fullt förtroende inför sövningen. Jag var ju inte så rädd för själva operationen, utan det var den kommande droppnålen som skrämde mig mest. Vi pratade en stund, sen gick han iväg och när han kom tillbaka så sa han att de skulle göra som jag önskade, att först söva mig med mask, direkt därefter sätta nål och då söva mig med sövningsmedel direkt i handen. Vilken lättnad!!!

När jag sen låg på operationsbordet kände jag mig trygg. Per förklarade hela tiden vad jag andades i masken- först syrgas, sedan lite lustgas och tillslut kom sövningsmedlet. Han berättade hela tiden hur jag skulle uppfatta saker och ting, hur röster skulle höras o.s.v. Jag tänkte bara på att försöka titta hela tiden så de inte trodde jag sov förrän jag verkligen gjorde det. Det förstod nog Per för han sa att de inte skulle sätta nålen förrän jag verkligen sov. ;-)

Sen helt plötsligt så vaknade jag och klockan var 14 (det såg jag på en klocka i uppvakningsrummet). Usch, jag hade verkligen ångest när jag vaknade. Supertrött och eländig. Sov lite till och vid 15-tiden kom jag upp på rummet igen. Sov ruset av mig och vid 16 kom min bästa kompis (som jobbar på Sahlgrenska) upp till mig. Jag var jättetrött men kunde äta en portion av köttbullar och potatis medan jag pratade med Anna. Sen orkade jag inte mer och stackars Anna fick sitta själv en stund medan jag slumrade.

Vid 18-tiden kom hela min underbara familj + min andra bästa vän Sussi på besök. Då var jag piggare och det kändes riktigt bra.
Innan läggdags gick min nya bekantskap Rebecca (brösttjejen på mitt rum) och jag ut till dagrummet och åt en smaskig kvällsmat. Vilken frukost och kvällsmat de serverade på avd. 33!!! Ost eller skinkmackor garnerade med grönsaker på olika slags bröd, yoghurt och säkert 4 olika juicer + nyponsoppa. Kaffe eller te och kakor om man ville. :-)

Kunde inte somna med en gång sedan. Hade ju sovit rätt mycket under dagen och tankarna snurrade. Men tillslut gick det. Det är ju lite spring så här på avdelningen. Flera gånger under natten kom sköterskor in och tog prover på patienten mittemot mig (en ny tjej som gjort en gastric bypass).

Läkaren gick ronden tidigt (strax efter kl 8) och sen fick vi besök av sjukgymnasten som visade alla rörelser vi skulle göra. Gladast blev jag när narkossjuksköterskan Per kom in och ville höra med mig om hur jag tyckte operationen hade varit. Sicken pärla!!! Nu står det i mina papper hur jag vill bli sövd i framtiden (om det skulle behövas)

Sen fick jag åka hem!

Nu får jag vänta i tre veckor på ytterligare svar. Det dom har tagit bort ska analyseras, sen får jag veta hur jag ska behandlas. Troligen ska jag strålas. I värsta fall får jag läggas in för att ta bort mer och ev fler av lymfkörtlarna. Inget vi vet nu. Nu ska jag bara leva gott och inte tänka på något till svaret kommer sa läkaren. Vi får hoppas jag kan göra det.

Oj, detta blev långt. Skönt att skriva av sig.

Puss och kram!

onsdag 20 februari 2013

Onsdag 20 februari

Nu är det på G!

Jag har varit på Sahlgrenska i dag hela morgonen/fm.
Provtagning och kontrastvätskeinsprutning...  (för spårning av lymfkörtel).

Tänk vad mycket man får lära sig hela tiden...

Allt har gått bra. Alla är så snälla och vad lite folk det varit på sjukhuset (patienter alltså). Vi har kommit in prick på klockslaget om inte lite innan. Allt har flutit på.
Jag har fått berätta om min nål-fobi och blivit hörd. Jag ska bli drogad innan de sätter droppnålen. ;-)

Jag har tjinxat på kirurgen som ska operera mig och hon verkar ok...

Jag är redo!!!

Eftersom jag ska förberedas och opereras rätt tidigt i morgon så valde jag att skrivas in redan i kväll och tillbringa natten på sjukhuset. Så slipper jag gå upp vid 5-tiden i morgon bitti.

Så nu ska jag vila lite och sen äta gott. Sedan åker vi in till sjukhuset vid 20-tiden.

Men innan det ska jag ta en sista titt på mina stackars tuffsenuffsingar och ska sen försöka minnas hur de nu en gång såg ut tillsammans. En av dom ska bli, ja låt oss säga lite annorlunda...


So long!!!



tisdag 19 februari 2013

Tisdag 19 februari

Tack alla snälla som har skrivit till mig på Facebook och här på bloggen.
Så många värmande ord!!! Ni får hemskt gärna kommentera direkt i bloggen så finns det kvar att läsa i framtiden också. <3 nbsp="" p="">
Man väljer olika hur man vill hantera sådana här situationer.
En del vill kanske inte berätta alls för omgivningen, en del berättar när allt är opererat och klart och andra kanske vill ventilera sig från första början.

Jag valde att berätta med en gång. Jag mår bättre om jag får prata av mig. Men jag har haft lite dåligt samvete för att jag har basunerat ut min sjukdom på Facebook. Jag var inte ute efter uppmärksamhet eller medömkan egentligen. Bara förståelse och pepping...

Jag längtar otroligt mycket efter att få jobba igen. Saknar mina kollegor och barn så mycket, alla skratt...
Tittade på filmklipp från jobbet igår och grinade...

Saknar min fina vänner också, vi måste snart träffas och snacka (roliga saker också).

Känner ju mig inte sjuk. Jag är i ovanligt god form eftersom jag (i alla fall innan semestern) kommit igång med träningen. Nu vet jag inte när jag kan träna igen. Men...





I´ll be back!!!


Kortet jag har fått från mina kära kollegor.

måndag 18 februari 2013

Mån 18 februari

Nu är det dags att damma av den vilande bloggen och börja skriva. Det har hänt saker som jag vill berätta om.

Ca 7000 kvinnor i Sverige får bröstcancer varje år.
En av dessa kvinnor är jag.

För snart två veckor sedan satt jag i ett rum på Sahlgrenska och väntade på att läkaren skulle berätta om provsvaren. Proven hade de tagit på "någonting som inte borde vara där" i mitt bröst strax före jul.
Jag var säker på att det inte var något farligt. Det trodde ju inte läkaren som tog det första provet heller. Men sen blev jag tillbakakallad. De ville göra om provet med en grövre nål och även denna gång sa läkaren att det första provet inte visade på något farligt, men de ville ändå försäkra sig om att allt var som det ska...

Nu satt jag här och väntade, tröstade maken som var med lite. Han däremot var säker på att det var något eftersom vi nu satt här i ett rum på kirurgavdelningen och väntade på svar. Läkaren kommer in med en bunt papper. Han sätter sig ner. Sköterskan står lite längre bort.
Jag är fortfarande lugn.
Sen säger läkaren:
-Nu har jag svaret på ditt prov här, och det är cancer. (säger han snabbt, utan att dröja för länge)
-Va? säger jag.
-Det är cancer, säger läkaren igen...

Sen hör jag inte riktigt vad läkaren säger. Det går några minuter innan rösterna kommer tillbaka.
-Goda nyheter... tumören är inte aggressiv och den är liten. Det här ska vi klara.

Javisst... Men tänk om jag har en modertumör någon annanstans i kroppen och den här lilla i bröstet är en dottersvulst??? Tänk om jag är full med cancer... Jag har ju faktiskt CANCER!!!
Läkaren babblar på om ditt och datt... jag lyssnar med ett halvt öra.

Läkaren tackar sen för sig och sköterskan tar över.
Jag får välja operationstid. (Ja, det finns några att välja på)
Den första jag erbjuds är på min födelsedag.
Nej tack... roligare födelsedag kan man ju ha.
Eftersom vi skulle på semester veckan efter beskedet så får jag en tid veckan efter vi har kommit hem.

En grundlig redogörelse om hur operationen ska gå till följer. 
Jag känner mig vimmelkantig, sprut och stickrädd som jag är...

Så om två dagar ska jag in för provtagning (vilket skrämmer mig mer än själva operationen) och på torsdag ska jag opereras.

Anledningen till att man har upptäckt tumören (i rätt tid) var att jag har sökt mig till vården för att få tätare kontroll. Bröstcancer ligger som en tickande bomb i min släkt och jag gick nästan här och väntade på att få det själv.
Först var jag hos två läkare (en på vårdcentralen och sen en på mammografin på Sahlgrenska). Ingen av läkarna kände något. Men efter ett ultraljud så såg man en mörk fläck.

När jag fick beskedet blev jag förstås chockad och orolig, men också tacksam att jag nästan förekom tumören och "tog den i tid". Nu är jag inne i systemet. De kommer att ha fullständig kontroll över mig. Mina papper ligger hos Cancergenetisk mottagning för en kartläggning av släkten. Det är en trygghet för min dotter i framtiden kan jag tänka, även om hon är jätteorolig nu. Jag förstår henne.

Håll tummarna för mig på torsdag.